KAPITEL 6

Guds suveränitet över fallet och frälsningen

 

Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen (Joh.6:44)

Somliga föräldrar känner stor skuld trots att de gjort så gott de har kunnat, och ändå tycks barnen gå fel väg. Följande undervisning är inte emot dem som troget har tjänat Herren från sin ungdom utan snarare för dem som känner det som om Herren har gått förbi dem och deras barn.  

Vandra i tro när det gäller era vilsekomna barn och inte i åskådning. Tro på det du ber om, förvänta dig mirakler, men ha tålamod. Gud har en plan för dem som börjar för dem långt innan deras frälsning. Ta en stund och fundera djupt på denna tanke. Det kommer att befria dig från oro, strävan, fördömelse och allt arbete i egen kraft för att föra fram Guds vilja i dem. De kommer att bli tvungna att bli frälsta efter tider av nöd och misslyckandet i världsliga förväntningar, precis som vi. Barn som är fostrade till att tro på Herren är ibland mycket självrättfärdiga. De tycker att de förtjänar det de har och förstår sig inte på nåden. De kommer också att bli tvungna att se sig själva som syndare för att bli den jord som kan ta emot Ordet och bära Jesu frukt. Gud frälser bara syndare. Vi har alla varit det. Detta är en nödvändig uppenbarelse för att kunna uppskatta frälsningens stora värde och bli frälsta genom oförtjänt favör. Jag kom ihåg min äldsta dotter när hon var tre år gammal. Då gick hon omkring till våra ofrälsta vänner och släktingar och sa ”Gud tycker inte om det där”. Hon var snabb med att dela med sig av det vi hade lärt henne. Vi tänkte: ”Du din lilla farisée...”

Vår himmelske Fader har haft många förlorade söner precis som Jesu liknelse visar, men det gör Honom inte till en dålig Fader (Luk.15:11-32). I denna liknelse framställs den ”gode” sonen, som aldrig lämnade hemmet, som självrättfärdig, dömande och obarmhärtig. Å andra sidan insåg den yngre sonen sin låga rang eftersom han hade förslösat sitt arv på ett utsvävande leverne och kom till sin far mycket ödmjuk och sa ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk.15:21) Den en gång så upproriske sonen förstod nu barmhärtighet och nåd och kunde nu förstå det mycket bättre. Sett ur profetisk synvinkel var den förstfödde sonen som aldrig lämnade Fadern de rättfärdiga i Israel, men de förstod inte nåden. Faderns andre son, den yngre, som avföll under de mörka tidsåldrarna i 2000 år är församlingen som i dessa dagar återvänder för att förstå Guds nåd. Fadern sa till dessa Skynda er att ta fram den bästa dräkten (rättfärdighetens klädnad) och klä honom i den och sätt en ring på hans hand (en symbol på auktoritet och på bruden) och skor på hans fötter. (vår vandring skilda från världen) (Luk.15:22) Den förlorade sonen kommer att få mer av allting än den förste sonen.

Dessa som har varit syndare inser sitt behov av Gud, men många gånger gör de som är fostrade som Guds folk inte det. (Matt.21:28) Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. (29) Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. (30) Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. (31) Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. (32) Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom. Många gånger är det så att det inte är sonen som säger att han skall gå och arbeta i Faderns vingård, som i verkligheten gör det, utan sonen är benägen att göra uppror.

Denne upprorsmakare som kommer att se sig själv som en syndare gör jobbet, medan den andre sonen som simulerar sin rättfärdighet, gör det inte. Många karriärskristna är uttråkade i sitt arbete för Gud och distraheras av världens frestelser. Publikanerna och skökorna känner en sådan uppskattning över en plats i riket att de kastar sig med hela sitt hjärta in i det och är villiga att bli tjänare snarare än att bli betjänade. De förstår det stora värdet i nådens gåva, som har getts dem och förstår sin egen ovärdighet.  

I hedningarnas sista dagar kommer det att bli likadant som det var i judarnas sista dagar. Det finns många självrättfärdiga ”kristna” idag, som inte är den skapelse som Fadern önskar. De som blivit fostrade i församlingen borde ödmjuka sig inför Guds Ord och inte inför religionen så att ingen människa tar deras krona. (Upp.3:11) Det verkar som om Jesus hade detta i sinnet när han berättade denna liknelse (Luk.18:9) För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: (10) "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. (11) Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. (12) Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. (13) Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. (14) Jag säger er: Han gick hem rättfärdig,(grek. räknad för rättfärdig) inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."

Det självrättfärdiga barnet som har hållit alla de religiösa traditionerna blev inte förklarade som rättfärdiga, medan den stackars syndaren som ångrade sitt ovärdiga liv, blev det.

Jesus talade om för fariséerna att Han inte hade kommit för att kalla rättfärdiga utan syndarna. Han var efter dem som visste att de hade varit syndare för att de skulle bli Hans barn. Se noggrant på denna vers. (Rom.11:32) Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla. Gud har ordnat det så att förlåtna syndare blir Hans söner. De som har varit olydiga uppskattar barmhärtighet och nåd väldigt mycket och blir inte så lätt stötta av Gud. Gud har utsatt oss för denna fallna skapelse för det syftet att vi skall bli en högre skapelse. (Rom.8:20) Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom (Gud) som lade den därunder. Ändå finns det hopp (grek.fast förväntan) om (21) att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Guds barn kan bara skapas utifrån en fallen skapelse och Gud är den som utsatt dem för den för att ödmjuka dem. Skriften visar oss vår otrohet och ovärdighet så att vi skulle kunna få ett skäl att i sanning ångra oss. (Gal.3:22) Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.Gud valde oss att bli frälsta i Kristus till och med innan Adam föll.

(Ef.1:4)… liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Han visste att vi skulle behöva en frälsare innan världen blev till och Adam föll. Han visste att fallet skulle inträffa och Han satte igång med skapelsen i alla fall. Utifrån detta kan du se att fallet fanns i Hans plan. Barn som får kristen fostran tar Honom ofta för given och förstår egentligen inte nåd. Gud har en plan för dem som medför att den nåd som de har tagit för given tillfälligtvis lyfts av. Frukta inte för detta eller vandra i åskådning utan tro på Gud för dem.

Petrus var en av Jesu små som Han fostrade till att bli Hans lärjunge. Han deklarerade helt självsäkert för Herren att han aldrig skulle försynda sig och förneka Honom utan skulle gå med Honom in i döden. (Matt.26:33-35). Gud hatar självsäkerhet, men älskar Gud-säkerhet. Så hur behandlar Gud denna synd? (1 Kor.10:12) Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. Misslyckande är den bästa behandlingen för självsäkerhet. (Luk.22:31-34) Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. (32) Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder." (33) Då sade Petrus till honom: "Herre, med dig är jag beredd att gå både i fängelse och i döden." (34) Jesus svarade: "Jag säger dig, Petrus, tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig." Jesus profeterade misslyckande för denne stolte man. Jesus, som hade auktoritet över Satan, förbjöd inte honom att sålla Petrus.

Satan sållar för att få det som tillhör honom. I detta fall var det Petrus´stolthet, självrättfärdighet och självsäkerhet. Det som föll igenom sållet var det som Gud önskade, en förödmjukad Petrus. Den sållade Petrus som hade ”omvänt sig” eller blivit förvandlad, kunde nu ”styrka sina bröder”. Innan detta misslyckande skulle han ha blivit en god farisée.

(Luk.7:40) Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."  Simon (fariséen , inte Petrus) svarade: "Mästare, säg det." – (41) "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. (42) Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" (43) Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt." (44) Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. (45) Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. (46) Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. (47) Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." Stora syndare blir stora helgon, för det förstår värdet av nåd.

Enligt de tidigare verserna, så vill Gud ha människor som får många synder förlåtna och blir frälsta av nåd så att de älskar och uppskattar Honom mycket. Det är denna skapelse Han vill ha, inte Adam innan fallet. Skapelsen som utgår från den siste Adam, Jesus Kristus, är de som har fallit och sedan blir frälsta av nåd genom tro. Vi behöver inte bekymra oss över våra barn eller de vi älskar som blir syndare, utan ”Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast.” (Hebr.10:23)  Vi måste så sanningens säd på ett behagfullt sätt utan att göra dem frustrerade. De kan inte bli övertygade utan nåd. Gud utför allt efter sin vilja och sitt beslut, (Ef.1:11) och "Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. (Joh.3:27). Gud kommer att göra det i rätt tid och Han kommer att använda vår tro därför att ”tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”. (Hebr. 1:1) Vi kan se varför Gud inte frälser människor förrän de är lite äldre och har prövat världen och funnit att den inte ger något. Emellertid har du som troget tjänat Herren alltifrån din ungdom en stor förmån.

Gud kan frälsa alla närhelst Han önskar. Det är viktigt att vi inte försöker att arbeta i egen kraft för att frälsa de förlorade utan först ärar Guds suveränitet med vår tro att Han skall göra det. (Joh.6:37) Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. (44) Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Fadern kommer att dra alla som Han utväljer till Kristus. Gud utväljer oss och ger oss en önskan att komma till Honom och bara efter det kan vi välja Honom. (Ps. 65:5) Salig är den som du utväljer och låter komma dig nära, han får bo i dina gårdar. Gud utväljer ibland den sämste i våra ögon sett. Om Gud kan frälsa Paulus och Maria Magdalena, som hade sju demoner, så kan Han frälsa dem vi har tro för. Minns du samtalet som Saulus hade när hämndgirigt han förföljde de heliga? (Apg.9:3-5) Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. (4) Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (5) Han frågade: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den som du förföljer.. En apa skulle ha blivit frälst med den upplevelsen, som helt och hållet var i enlighet med Guds omdömesförmåga. (discretion) Denne samme allsmäktige Gud säger ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror." (Matt.1:22) Gud använder trons gåva i oss för att manifestera frälsningen för dem som Han har utvalt från det att världens grund blev lagd. Bed och tacka Gud för deras frälsning.

Jag kan höra någon säga: ”Härligt! Vi kan tro Gud om att frälsa djävulen; då kommer många problem att bli lösta.” Jag tror inte att en sådan tro skulle hålla ut till slutet, eftersom tron är en gåva från Gud (Ef.2:8), att ge eller att ta, och det finns inget prejudikat för en sådan begäran. Förutom det så behövs djävulen i detta jobb, som han inte kunnat utföra om han blev frälst. Det finns dock ett prejudikat för familje-frälsning. (Apg. 11:14;18:8) Paulus och Silas erbjöd fångvaktaren detta, (Apg.16:31) "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." De trodde och blev frälsta. (34)…. han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. Petrus predikade detta, (Apg.2:39) ”Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar."

I 2 Mos.12:3 slaktades lammet för hela hushållet. Otroende familjemedlemmar är helgade genom din tro. (1 Kor.7:14) Ty mannen som inte tror är helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars vore era barn orena, men nu är de heliga.

Vissa protesterar mot att Gud skulle vara orättfärdig att utvälja några och inte andra. Vi är för sent ute; Han har gjort precis det. (Ps.147:19) Han har förkunnat sitt ord för Jakob, sina stadgar och bud för Israel. 20 Så har han inte gjort för något hednafolk, de känner inte hans domslut. Halleluja! Gud försökte inte att dela Sitt första förbund med någon i världen förutom Israel. Det Nya Testamentet delar Han bara med det andliga Israel. (5 Mos.7:6) Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta.  (7) Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Gud är inte bekymrad över skarorna, ty Han har utvalt de minsta. Han utväljer fortfarande det lilla andliga Israel på den smala vägen.

Abraham är fader till det andliga Israel, församlingen: de som vandrar i samma gåva som Abraham vandrade i. (Gal.3:7) Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Paulus talade om för hednaförsamlingen i Rom att människor från alla nationer som tror på löftet var Abrahams barn. (Rom.4:16) ”Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk (naturliga Israel) utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. (17) Så står det skrivet: Till fader för många folk (hedningar) har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till.  Det sanna, andliga Israel tror på löftena även nu. (Rom.9:6-8) …..Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, (7) och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. (8) Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, (naturliga Israel)men löftets barn räknas som hans efterkommande. De som tror löftena är pånyttfödda barn enligt löftena. Dessa är Abrahams säd.

En andlig jude enligt Nya Testamentet är omskuren i hjärtat, inte i köttet. (Rom.2:28) Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. (29) Den är jude som är det i sitt inre, (andligen) hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud. Lägg märke till att en jude är nu inte jude i utvärtes måtto. En jude har nu fått sitt kött bortskuret från sitt hjärta genom den nya födelsen. (Gal.6:15) Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse. (16) Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel. Guds Israel är de som vandrar som nya skapelser. De förstockade fysiska judarna som tillber i synagogorna är inte judar förrän de är födda på nytt genom det Nya Testamentet. (Upp.2:9) Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga.. (samma i Upp.3:9) Vi var inte judar, men är det nu i Anden. (Rom.9:25) Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. (26) Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn.Vi var inte Hans folk men är Guds älskade söner.

(Rom.9:27) Men om Israel (naturliga eller fysiska) utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst. En kvarleva av det naturliga Israel kommer att bli födda på nytt, den största delen efter det att de utvalda hedningarna blivit frälsta. (Rom.11:25)…förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. ”En del” betyder här att linjen mellan hedningar och judar inte är någon skarp gränslinje. Det var det inte heller i under apostlagärningarnas tid. Judar blir frälsta nu också mer än någonsin förr. Detta är ett tecken att vi närmar oss slutet för hedningarnas tider. De flesta av judarna kommer att komma in efter hedningarna. Vi som inte sökte efter Gud blev givna trons gåva för att bli det Nya Testamentets Israel, när det naturliga Israel vände Gud ryggen. (Rom.10:20) Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig. Gud uppenbarade sig själv för församlingen som varken kände eller sökte Honom. (21) Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk. (Rom.11:7)… Jo, vad Israel (naturliga) strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. (Vi ser här att bara ett fåtal utvalda bland många i Israel som blev kallade accepterade Kristus och det Nya Testamentet. Resten blev förkastade.) (8) Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag.Då som nu så är de utvalda, de som vandrar i tro bland de många som kallats, som blir den levande Gudens eviga folk. Paulus sade ”hela Israel” är de fysiska judar och hedningar som är en del av olivträdet genom tro, inte de som blev bortbrutna på grund av otro. (Rom.11:19-25) Alla har syndat och är värda tillintetgörelse. Har Gud fel när Han ger några barmhärtighet och nåd och andra rättvisa? Alla förtjänar rättvisa i stället för oförtjänt nåd.